God morgon världen! Dock kanske inte världens bästa morgon för min del. Rödsprängda ögon och huvudvärk från helvetet. Men jag lever i alla fall. 

 

Det är förundransvärt hur hjärnan fungerar, framförallt min egen. Det kommer ofta på saker som jag tror jag jag behöver och som jag tror att jag vill ha. Därefter kommer man oftast på att det är motsatsen. Visst avvisningar och nederlag gör ont. Förbannat ont. Men gjorde det verkligen så ont som jag inbillade mig igår? Var det insikten att inte få det jag trodde jag ville ha som smärtade eller var det enbart själva dissen? Att inte vara bra nog eller omtyckt är ju något som jag vet att jag har väldigt svårt med. Även om mina förhoppningar till känslor var äkta eller inte så finns det ingenting som jag i nuläget kan göra åt saken. Att förlora vänner gör ont, men man överlever även det.

 

Idag ska jag hursom ta mig till Psyk. Vad som väntar har jag ingen aning om men det känns i alla fall skönt att få dra dit för att checka läget. Annars ska jag styra upp lite diverse saker med världens bästa Kalle och hur kan man vara ledsen då?