Destruktiva förhållanden


 
"Varför stannar du kvar?" Är en vanlig fråga människor ställer till den so lever i ett destruktivt förhållande. Den frågan är inte enkel att svara på. För ja, varför stannar man kvar? Varför låter man en annan människa slå, sparka, såra och förstöra ens liv? Den människa som ska älska, förstå och finnas nära? För mig fanns det alltid tusen olika anledningar att stanna kvar. "Inners inne älskar han mig", "Han vill inte göra så", "Det är egentligen mitt fel", "Han kan ändra sig", "Det blir bättre sen" osv osv.
 
Är det så att man hellre lever med någon fastän det gör ont än att leva utan någon? Väljer man smärta före ensamhet? För då har man i alla fall någonting, då slipper man vara ensam. Om man når den punkt då man känner "Nu jävlar räcker det", dröjer det bara några dagar så är man tillbaka. Fastlimmad och i tro på att allt blir bättre. Att vara ensam var så mycket läskigare. Man klarar inte av det. Man lever i en lögn istället för att inse fakta, man väljer att se det lilla, lilla positiva och blundar för de dåliga. Men tillslut spicker bubblan och man är tillbaka i tänker "Nu räcker det". Om och om igen snurrar allt. När ska det ta ett slut?
 
 

Orolig morgon!

Efter att jag vaknat denna dag upptäcker jag att Iso spytt i BIA-bädden. Torkar upp detta och går ut med honom. Iso är riktigt lös i magen så det bara sprutar om det! Går in, häller upp mat i foderflaskan. Iso äter knappt någonting utan lägger sig på golvet istället. Iso ratar aldrig mat! När Erik väl går upp så ligger Iso kvar, viftar knappt på svansen. I vanliga fall rusar Iso upp och hälsar gladeligen med svansvift, gny och massa slickande. Är i nuläget lite orolig för min lilla prins, men jag ska avvakta och se vad som händer. Har känt igenom honom och har inte hittat något konstigt än så länge. Allt känns normalt. Fortsätter han vara så här låg ska jag kolla igenom honom lite extra och i värsta fall ringa vet och kolla läget.
 

Om

Min profilbild




RSS 2.0