Ångest, ångest och ännu mer ångest! Fick bita mig i läppen för att inte börja grina under mitt besök på psyket. Hela bussfärden brände tårarna i ögonen och hela kroppen skakade. Jag vet att de känslor som jag känner enbart är hjärnspöken och det är inte på riktigt, men det gör lika ont för det. Dessa jobbiga känslor slåss emot de nya underbara, glädjefyllda känslor jag känner och det är svårt att veta hur man ska må om en timme, en dag eller en vecka. Det snurrar. Hela tiden. Jag vet knappt vad jag känner längre. Allt jag önskar är en lång kram som aldrig kommer ta slut. Och en flaska vin.