En sak ni inte visste om mig!
Umedalens sjukhus var ett av Sveriges största mentalsjukhus. 1934 uppfördes sjukhuset efter ritningar av Carl Westman och det stängde 1986. Som mest inhyste sjukhuset 1 000 patienter.
Innan neuroleptikan fanns tillgänglig var vården mest inriktad på passivisering: innan klorpromazinet kom hade man ingen egentlig fungerande behandlingsmetod. Därav såg man till att patienterna avsiktligt hamnade i insulinkoma. Patienterna fick även så kallade "långbad", i iskallt/hett vatten där de låg upp till 10 timmar. De fick även elchocker och bakterier i sig så att de fick feber. Många av patienterna fick även "sömnkurer". De sövdes då ned med sömnmedel större delen av dygnet. Allt detta gjorde man för att hålla patienterna tysta och lugna.
Någon som Umedalens sjukhus är känt för är på grund av den psykokirurgi som förekom på mentalsjukhuset. Mellan 1947-1958 lobotomerades minst 771 patienter på Umedalens sjukhus. Inget annat mentalsjukhus har lobotomerat så många patienter.
Det är ganska läskigt med tanke på hur rädd jag är för mörkret och det andliga. Att bo så pass nära. Det är bara ett stenkast bort. Brukar gå runt bland dessa bygnader på kvällspromenaden med Hanna, men aldrig i mitt liv att jag skulle våga gå här själv. Då tar jag hellre omvägen runt stället. Dock så kan man inget annat än att bli intresserad och fascinerad över vad som faktiskt försegick på detta ställe. Även om den vetskapen troligen skulle få mig att kissa på mig.
Vetskapem om att det finns en gammal "likbod" och ett "kremeringsrum" några meter från min dörr är ganska läskigt. Och inte blir det bättre av alla dessa statyer som nu pryder området runt dessa byggnader. Kan säga att jag flera gånger varit nära till gråt då jag varit i närheten av dessa under mörka kvällar:
Kan säga att både flickan på den sista bilden, och mannen på taket fick mig att skrika första gången jag tänkte ta genvägen genom parken istället för att gå min vanliga omväg.
