Nu är det över.


Denna låt är tillägnad Billy!

Bussen gick drygt klockan åtta. Redan då kände jag gråten i halsen. Tryckte tillbaka tårarna, försökte andas. Mormor och mamma hämtade upp mig på stan. Väl inne i bilen föll de första tårarna. Billy satt i buren i baksätet bredvid mig. Han jamade. Han var inte nöjd. Jag kände skuld.

 

Väl framme utanför veterinären tog jag och mamma varsin cigg. Man var tvungen att lugna nerverna. Jag gick därefter in och fick skriva på papper, betala och därefter fick vi gå in i rummet. De sa att vi fick ta den tid vi ville och hämta dem då vi kände oss redo. Hur blir man redo att ta livet av sin livskamrat? Det brast! Sjönk ihop på en stol och tårarna bara sprutade! Kunde knappt andas. Mamma släppte ut Billy och vi satt på golvet och klappade honom. Vi lyfte upp honom på bordet, gav honom godis, klappar och kärlek. Tårarna rann när mamma tillsut lämnade rummet för att lämna besked om att vi var redo.

 

En veterinär kom in och gav honom lugnande. Det gick fort. Billy låg stilla, orkade inte röra sig, även om det gjorde ont. Han spydde på golvet, vi la honom på bordet och fortsatte prata lugnt med honom. 10 minuter senare kom veterinären in igen. Dags för rakning. Hur lugn Billy än va av medlet såg man att allt han ville var att riva skiten ur den dumma veterinären. 2 stick i ena frambenet, kärlet brast. En ny vet fick komma in. Andra benet rakades. Hon stack rätt. Kanylen sattes in. Jag satt på stolen rädd för att prata, rädd för att andas. Tårarna rann okontrollerat. De frågade om jag ville stå bredvid mamma och Billy när den sista injektionen skulle sprutas in. Jag skakade på huvudet. Det brast igen. Kunde inte hålla det inne. Kröp ihop på stolen, kunde inte kontrollera min andning, tårar eller min kropp. Då och då kollade jag upp och hörde orden "nu har hjärtat slutat slå".

Veterinärerna lämnade mig och mamma kvar i rummet tillsammans med Billys livlösa kropp. Jag andades ut, försökte resa mig. Tog mig fram till bordet. Pussade Billy på huvudet. Klappade hans livlösa kropp och grät. Pussade honom igen, pussade honom från Vanni, min syster som mot i Upplandsväsby, som därav ej kunde närvara. Men han visste att hon var där för honom ändå!

Vi lämnade rummet och en veterinär bar ut Billy. Jag grät hela vägen till parkeringen, grät i bilen. Tanken att Billy låg kvar där borta, död, stack ett hål i hjärtat på mig.

Jag tog med mig en bit av Billys päls hem. La pälsen inuti en ask med min Buddha på. Där ska han få stanna.