Det sägs att alla vägar bär till Rom. Och lika många vägar som det finns till Rom så finns det vägar till en lydig hund. Många hundägare tränar sin hund med hjälp av positiv förstärkning, pepp och kärlek- medan andra väljer att gå den lätta vägen. Att genom slag, sparkar, nedtryckningar, hårda ord och nolltolerans försöka nå samma resultat. Jag tror de flesta önskar sig en lydig hund, men jag ser hellre en lycklig lydig hund än en olycklig.

 

Personer som arbetar med dessa metoder försöker jag ta så stort avstånd till som jag kan. Jag är ingen person som rättfärdigar denna typ av behandling. Det är inte rätt att sparka sin valp när man kommer tillbaka för att den inte sitter kvar på märket efter att man lämnat den. Det är inte rätt att vrida om öronen på sin unghund så att den skriker av smärta för att den inte låg helt still då andra hundar busar, och därefter avfärda andras oro med "Äsch, han får tåla det". Det är inte rätt och jag förstår mig varken på människor som använder sig utav dessa beteenden eller de som står vid sidan av och försvarar dem. Skärpning! 

Framtidsdrömmar är bra att ha och då det går som planerat är livet en dans på rosor. Men ibland blir det inte alltid som man tänker och det är enligt mig en självklarhet då man kommer till ämnet hund. Du kan ha stamtavla, sunda,trevliga föräldrar till valpen men ändå är resultatet aldrig 100% säkert. Vissa personer köper en hund och tänker "Denna hund skall jag träna upp till en agilityhund!" Men vad händer? Individen som du valde är inte alls lämpad för agility. Det finns ingen pepp, den har inget "GO". Det blev inte som man hade tänkt sig. Men det som gör mig så oerhört förbannad i dessa situationer är personer som då säger "Min hund är inte lämpad för det jag vill göra så jag vill ha en till, ny, hund." En annan hund som har ett "go", en inre pepp och glöd. Nu har jag tur och fick en otroligt bra hund som Iso och vi verkar ha samma "go" och gilla samma saker. Men hade det inte varit så, så hade jag ändå inte köpt en till hund förrän Iso har fått den tid han förtjänar. Har man valt en individ så får man stå sitt kast.

Denna punkt går in ganska mycket i punkt 2 men vill understryka det här med tiden. En hund behöver få tid att växa. Den behöver tid att bli säker, bli tränar, uppskattad och älskad. Även om Iso är en underbar hund som har varit otroligt enkel att ha att göra med så tänker jag inte börja planera in en till valp i familjen förrän Iso har fyllt 2 år. Detta är som tidigast. Anledningen till denna åsikt är att jag tycker att iso förtjänar detta. Jag valde honom och det är han och jag som ska bli ett team. När vi är samansvetsade, har tränat hårt och nått de mål vi vill nå så kommer jag att fundera på om det är dags att utöka familjen. Även om Iso är väldigt lugn och sansad så finns det inga garantier på att nästa valp blir det och denna valp förtjänar lika mycket kärlek, tid och kraft som Iso får nu. Innan man utökar familjen/flocken skall familjen/flocken vara stabil. För allas trevnad.